Sara | Mamma till Malva&Malte

Nu kommer det här inlägget som jag vet att många väntat på.  Förlossningen gick ruskigt fort. Men, vi får se när jag bestämmer mig för att avsluta. Jag kommer nog att i efterhand uppdatera den när jag fått min förlossningsjournal och jag ber om ursäkt för om någon bokstav hamnat galet eller någon bokstav fattas. Ibland skriver jag så fort så jag trycker för löst på någon tangent, eller så skriver jag så fort så att de hamnar fel.

 

Den sista oktober hade jag känt mig skum och tömt tarmen ett ex antal gånger. Men det var inget ovanligt. Det hade skett varje dag den senaste veckan för att sedan, samma kväll övergå till att känna mig förstoppad dagen efter. Eftersom jag vet att många som läser min blogg inte själva har barn så är tömning när man bajsar. Under de sista dagarna innan förlossningen frigörs hormoner som stimulerar tarmen och man behöver bajsa oftare än innan. Det är vanligt att avföringen är lös. Detta är kroppens naturliga sätt att tömma tarmen innan men även under förlossningen för en del. 

Dagen efter, den 1a november var vi bjudna hem till Sebastians mormor för lite lunch. Jag hade till en början tänkt att stanna hemma efter en jobbig natt med många vakna tillfällen. Hade ont i varenda liten del och fogarna hade gett upp som vanligt efter att jag försökt sova. Stel som en pinne var bara förnamnet, men jag pallrade mig gott in i den där jäkla duschen och satt där på min förbannade pall. Så kändes det just då. F*n för allting.

Packade med mig större bindor, en handduk till bilen i fall vattnet skulle gå och det viktigaste av allt - nässpray.

Vi var glada hela vägen, sjöng och Malva somnade såklart.

Det var riktigt trevligt där med god mat och gott sällskap och vi stannade en stund efter att alla andra hade åkt hem. Under tiden vi satt och åt kände jag mig helt plötsligt jätte konstig igen och skämdes inombords ifall vattnet skulle gå där och då. Även om det är naturligt så kändes det ändå så fel och allt jag tänkte var "snälla pyre, vänta ett litet tag till, i alla fall tills vi är hemma, eller någon dag, vad för nå' som helst". 

La mig och vilade en stund när vi kom hem och Sebastian var kvar med Malva ute i lekparken väldigt länge. In, fixade mat till henne och i säng. Som vanligt den senaste veckan satt jag i sovrummet och tittade på någon serie och Sebastian satt i soffan och tittade på tv. Han hade värmt en matlåda och tagit ett stort glas mjölk. DÅ exploderade min hormonbomb i kroppen för han hade minnsann tagit MIN sista mjölk. Japp. Jag blev förbannad, för han visste ju faktiskt att jag ville ha mjölk varje morgon. Vi gnäbbade och han blev sur, klädde på sig och åkte till affären. Eftersom han bara stack utan att säga något så skrev jag ett sms om att han kunde köpa med sig bröd och cola zero också. Men när han kom hem så hade han BARA med sig mjölk. Ännu en bomb exploderade inom mig, men jag sa inget. Jag reste mig upp, klädde på mig och han frågar "Meh, vart ska du nu då"? Och jag svarade att han förmodligen inte sett mitt sms. Som om det var hans fel liksom. Jag stormade ut i köket och väste "JAG TÄNKER GÅ TILL AFFÄREN. JAG SKITER I VAD DU SÄGER", så smällde jag igen toalettdörren och satte mig och kissade. Tårarna brände där bakom och jag minns att tankarna som snurrade frågade mig själv om vad jag egentligen var arg över. Att det där verkligen inte var jag utan den där hormonbomben till sambo som snart skulle vara sig själv igen. Försökte bajsa. Men nej, Det som funkat så himla bra slutade helt plötsligt fungera. Jag tröck och tröck och kände tillslut "på riktigt.. inget går som jag vill". På med kläder igen och tvätta händerna när det plötsligt forsar ur mig. Såklart stod jag där och särade lite fint på benen medans det började droppa på golvet. Mina tankar "Jag kissade nyss.. Eller vänta.. VA? Gick vattnet precis"??? Bredbent öppnade jag dörren och sa "Sebastian.. I think my water just broke", sen om det var rätt engelska.. Det är en annan historia. Det lät bra. Detta var runt ca 21.15.

Vi ringde till min mamma och Sebbe ringde till sin pappa och sa att vi behövde åka in, så Sebastians mamma kom hit och stannade med en sovande Malva.

Jag hade ju för tusan ingenting hemma att ha där i trosorna? En binda räckte ju knappast. Tur man har sin mamma, en räddare i nöden. "Ta en blöja av Malva". 

Ringde förlossningen som till en början lät tveksamma till att låta oss komma in, förmodligen för att jag är omföderska och inte hade några regelbundna värkar, men eftersom pyret ej var fixerad så blev vi tillsagda att packa och komma in. Vi skrattade och hade oss i bilen, fattade inte riktigt vad som verkligen var på gång. Vi skulle äntligen få träffa vårat efterlängtade pyre. Äntligen skulle vi bli tvåbarnsföräldrar. Skakade och darrade och blev nervös.

Vi var väl inne vid ca 22, fick ett eget rum på en gång. För en gångs skull verkade det relativt lugnt på förlossningen. Dom kopplade på CTG-kurva för att mäta värkarna som enbart kom en gång var tioende minut. 

Innan hade de berättat att om det inte hoppade igång ordentligt så skulle jag bli inlagd på 85an för att invänta värkarna. Hem skulle vi inte få åka utan bebis denna gång.

Efter en halvtimma blev jag frånkopplad och vi fick bara vara. Det var skönt, men jobbigt och jag var hela tiden inställd på att bli inlagd på 85an för att inte bli allt för besviken ifall det inte skulle hoppa igång.

Vi gick till dagrummet, fikade och vips så var det som om kroppen fick panik och sa "du måste bajsa.. nu... helst igår".. Så jag fick i princip springa in på toaletten.

Vi gick tillbaka till rummet och mamma ringde, hörde på hennes ton att något inte var bra. Min fina mamma som skulle få uppleva detta igen. Hon, en av mina största tryggheter här i livet skulle återigen få se mitt barn ta sina första andetag. Så blev det inte. Jag är så fruktansvärt ledsen över detta och det är även hon. Jag minns hur tårarna riktigt brände och klumpen i halsen blev större och större. "Jag tror jag håller på att bli magsjuk".. Alltså va? Det där händer ju inte. Förbannad på allt blev jag, men mest av allt ledsen och besviken. Jag blev självklart inte förbannad på mamma utan på allt runtomkring, på den där äckliga magsjukan..

Vi bestämde att vi skulle höras senare om allt. Jag pratade inte med någon, skrev lite med min syster till och från.

Jag skrev till mamma strax innan 01 att det hade blivit lite mer intensiva värkar och mer regelbundna men att jag inte hade tryckt på knappen. Hon skrev att hon var så fruktansvärt ledsen och att hon absolut inte ville missa detta. Hon skrev även att jag skulle ta bedövning. "Jag tror att han kommer vid tre".

Mitt svar angående bedövning blev "äsch". Men det visste ni som läser min blogg säkert. Äsch är standardsvar när det gäller saker som kunde varit värre. Och det blev det.

Det sista vi skrev var att mina värkar var med 2-5 mins mellanrum och att dom gjorde så förbannat j*vla ont. Återigen skrev hon att hon tänkte på mig och att hon ville vara där samt att jag skulle ringa om jag ville ha telefonsupport. Detta var strax efter 01.

Efter detta pratade jag inte med någon. Jag hade ringt på klockan och fick lustgas. Undersökning visade endast 3 cm öppen. Jag kände bara "har det inte hänt ett jäkla skit och här ligger jag, med lustgas.. redan"..

Hann gå till toaletten två gånger till och fick ett gåbord att hänga över. Då öppen 6 cm och kände att shit.. nu går det undan. De flesta brukar tycka att det är skönt att ligga ner när man har värkar, men för mig var det lättare att stå upp och luta mig över bordet med lustgasen. Tillslut.. efter att Sebastian sagt typ tre gånger att jag skulle trycka på knappen så fick jag världens värk. Den höll i sig i säkert 2 minuter. Efter att jag hade andats igenom den så sa jag till Sebastian "Nu... nu får du trycka på knappen.. fan vad det trycker nedåt". In kommer barnmorska och undersköterska och ber mig på en gång att tänka på andningen och att försöka ta paus från lustgasen, vilket jag fick chans att göra ett fåtal gånger, men värkarna var så intensiva att jag sket i allt och bara skrek istället. Ett tips.. Gör inte det.. Värkarna blir tio gånger värre har jag lärt mig efter denna förlossning. Andningen hjälper otroligt.

I vilket fall som helst så ville barnmorskan avvakta med en undersökning, men märkte nog sedan hur jag stod där och rent utsagt krystade.. För det var precis så det kändes när värkarna kom. Jag tröck som om jag ville få ut honom. Blev undersökt stående, märkte det knappast. Sedan sa hon "Du ska nog lägga dig ned". Hörde sedan Sebastian svagt intill mitt öra, med en hand på mitt huvud säga "du är öppen 8 cm".

För en stund kändes det skönt, för det vara ju bara 2 cm kvar.. Barnmorskan berättade även att han låg framstupa. Men på vilket sätt minns jag ej, men jag tror att det var något med hjässbjudning. Malte låg med sin rygg mot min ryggrad. Och efter att hon berättat de sa hon "det kan bli lite tuffare". Tack, typ. Detta var även anledningen till varför jag så tidigt fick krystvärkar.

Jag låg på sidan precis som under Malvas förlossning. Det kändes tryggt och bra för mig och barnmorskan berättade att det även kunde underlätta för Malte om jag låg så.

När jag verkligen kände igen krystvärkarna kände jag bara "skjut mig".. Den känslan.. Och japp, jag kände vid ett flertal tillfällen "varför i helvete gör jag om detta"? Men det är ingen svår fråga att svara på. För att det är så in i helvete värt all smärta i världen.

Under mitt aktivt krystande så skriker i princip barnmorskan "DET GÅR FÖR FORT, FLÅSA".. Ska jag flåsa? Ursäkta? Men jag lyssnade, släppte lustgasen och låg där och flåsade. Måste bara säga att W O W vilken otroligt häftig känsla. När jag fick till andningen kunde jag slappna av på ett annat sätt, trots att de höll emot hans huvud. Jag kunde känna hur halva huvudet var ute och det var mäktigt. Nästa krystvärk sa det sluuurk och han kom ut. Och för er som inte vet så håller de emot för att man inte ska spricka eller gå sönder. Vilken enorm lättnad. Det är som om en tung sten släpper ifrån kroppen och man är färdig. Färdig med det där fruktansvärda som ändå är så häftigt och mäktigt att uppleva. Jag klarade det, med enbart lustgas. Barnmorskan tyckte att jag skulle ta epidural när jag var öppen 6 cm ifall det skulle dra ut på tiden, jag vägrade. När jag väl ville ha den så var det såklart försent.

03.02 föddes vår son, Malte. 3572g och 51 cm lång. Helt perfekt, helt underbar! Skrek på en gång gjorde han också! Till skillnad från Malva så fick jag upp honom på bröstet på en gång. Malvas navelsträng var för kort, så hon fick ligga nedanför tills de klippt navelsträngen. Men men båda barnen har det övervunnit alla känslor i världen. Jag har gråtit av total lycka båda gångerna. Jag är stolt över mig själv och det sa även barnmorskan "du ska vara otroligt stolt över dig själv, det här gjorde du bra".

Hade ett sånt fantastiskt stöd genom hela förlossninge av både Sebastian, barnmorska och undersköterska. Hur Sebastian kan vara så fruktansvärt lugn begriper jag mig inte på. Där stod han, klappade mig på kinden, över huvudet, hade kinden mot min, berättade för mig hur duktig jag var med lugn röst. Aldrig utan dig ♥

 

Moderkakan tog lite längre tid att få ut än med Malva, men ut kom den och det gjorde inte ont. Undersökningen av snippan fick godkänt. Jag hade varken spruckit eller gått sönder någonstans. Fantastiskt skönt! 

"Du är som gjord för att föda barn". Tack! Jag hade gjort det 100 ggr varje dag om det inte hade gjort så förbannat jäkla ont. Kisseriet fungerade från start, sved knappast och allt kändes bara frid och fröjd! 

 

Nöjda och så otroligt glada åkte vi upp till BB vid ca 05.30 där vi blev väl omhändertagna. De kom in och pratade och sa att jag skulle höra av mig när jag varit och kissat, för efter de skulle en barnmorska klämma på min mage igen för att se så att livmodern dragit ihop sig. 

Hon klämde och under den tiden tänkte jag "äsch.. det var värre att föda", för då kopplade jag bort det obehagliga. Och även där blev det godkänt!

Nu fick vi vila oss några timmar för att Malte sov. Så den lyckliga pappan somnade fort och mamman somnade med ett leende hon med, med en liten Malte på bröstet ♥