Sara | Mamma till Malva&Malte

En sak har jag lärt mig under vår påbörjade resa. Att det som anhörig är okej att inte alltid vara positiv. Inte för den det berör heller. En del dagar är svårare än andra att se S. Det är hårt och svårt att försöka förstå vad som pågår i hans inre.

För mig har det varit viktigt att samla kunskap och riktig fakta om hans typ av cancer, för honom har det inte varit de. Jag vet varför, men det är ingenting jag tänker nämna här. Jag tror att de flesta av er som läser min blogg dagligen, eller ja, när jag uppdaterar, att allt är så mycket större än de jag delar med mig av. Jag väljer vad jag delar med mig av och vad jag vill visa utåt. Alla inlägg som handlar om S cancer har han godkänt innan om det berör honom, men om jag enbart skriver utifrån hur jag tänker och känner ber jag inte om tillåtelse.

 

Det här beskedet satte oss i en kris. Jag vill säga att det är viktigt att förstå att vi alla människor är olika. Vi har olika personligheter och bearbetar därför saker och ting på olika sätt. I denna fråga finns det, för mig, inga rätt eller fel vad gäller känslor. Ensamhet, förtvivlan, maktlöshet och övergivenhet..

Jag har lärt mig att det är viktigt att vara ärlig mot sig själv i en situation som den här. Det är viktigt att få utlopp för sina känslor. 

Jag vill be om förståelse, för i denna kris pendlar känslorna upp och ner. Både för mig, S och andra anhöriga. Jag kan vända på två sekunder. Ena sekunden känns allt svart, jag känner mig allmänt nere och det finns ingenting som gör mig glad, medans andra sekunden så känns livet frid och fröjd. Det är en sådan period nu. Jag är riktigt glad. Jag och S har ett riktigt bra förhållande, sådär så man nästan blir lyckligt tårögd emellanåt. Jag är så otroligt glad över alla motgångar vi tagit oss igenom, och att vi står där vi står idag. Tillsammans, men två fina och fantastiska barn. Dom gör vårat liv ännu lite bättre, komplett. 

 

I och med det här ser jag väldigt mycket annorlunda på saker och ting. Som jag skrivit tidigare fick det här mig att inse att vi inte är odödliga. Det fick mig att förstå hur skört livet är. Det är inte mycket saker som är stora för mig runt omkring. Missförstå mig inte, men jag har, för tillfället, viktigare saker att tänka på i mitt liv, i vårat liv. Jag vill och behöver inte höra att jag är en dålig vän eller att jag är egoistisk enbart för att jag har mycket i mitt liv just nu och tänker lite extra på mig själv. Jag anser inte att det är fel att ibland prioritera sig själv och framförallt sin familj extra.

 

Känslorna man känner till och från är inte roliga. Jag har tänkt det värsta, även om läkarna säger att S prognos ser god ut. Det spelar liksom ingen roll även om hoppet alltid finns där. Man lever i en värld, ett vakuum som inte riktigt går att beskriva. Man tar inte uppmärksamheten ifrån den som är sjuk genom att erkänna att det här faktiskt är jobbigt. För alla.