Att vara överviktig
En del av mig försöker att acceptera att jag ser ut som jag gör. Medan ett annat hjärnspöke talar om för mig att det här inte är hälsosamt. Jag är frisk för övrigt, jag har bra värden och min kropp mår prima om man bortser från mitt knä. Visst vore det fantastiskt om jag kunde gå ned några kilon. Jag strävar inte att se ut som jag gjorde innan jag fick mina två fantastiska barn. Jag är väl medveten om att jag aldrig kommer att få se ut så igen. En del av mig är väldigt ledsen för de, medan en annan ständigt talar om för mig att det var värt det. Det var värt att gå upp alla dessa kilon samtidigt som det inte är kul att trampa på samma ställe. Att inte komma någonstans.
Nu sitter jag här, i skrivandets stund. Ledsen. Ledsen över att jag totalt tappat motivationen. Tappat intresset helt för att påbörja en viktnedgång. "Det är endast du som kan göra någonting åt det". Tack för påminnelsen. Jag vet.
Jag har svårt att prata öppet om detta, face to face, då det tynger mig oerhört. Det finns faktiskt bara en person jag kan prata öppet om detta med, och faktiskt skämta. Vi brukar säga "I'm too fat to function". Sanningen är att det är delvis är sant. Man blir begränsad när man är tjock och jag vill tyvärr inte höra "du är inte tjock". Jag vet att jag är de och det gör mig personlighetsförändrad. Varför? För att jag inte har samma självförtroende som jag en gång hade. Det är delvis det jag vill uppnå. Ett bättre självförtroende oavsett om jag är tjock eller inte. Jag önskar att jag kunde få säga att jag i dagsläget är stolt över hur jag ser ut. Men det är jag inte.
Jag känner mig mer begränsad pga. min skada i knät. "Ingenting är omöjligt". Kanske inte. Men med dessa skador har det, för mig, varit jätte svårt att träna. I dagsläget klarar jag av att gå sträckor som rör sig mellan 2-4 km vilket inte är långt överhuvudtaget.
För er som inte vet, råkade jag ut för en ridolycka för sex år sedan. Mitt främre korsband gick av, mitt bakre korsband var delvis av och det yttre sidoledbandet gick tyvärr också av helt och hållet vilket gör knät väldigt instabilt. Jag fick även ben-/stöt-/krosskador på sidan av och i mitten av lårbenets ledkula samt i mitten av skenbenets ledkula. Såklart även en muskelbristning i främre skenbensmuskeln.
Jag har fortfarande problem efter sex år och kommer att ha det livet ut. Jag har kronisk smärta, men eftersom jag tyvärr är så van, tänker jag inte på det. Min övervikt gör inte saken bättre heller då det blir en hel del felbelastning.
De senaste månaderna har jag haft stora problem. För två år sedan lagade dom mitt yttre sidoledband eller rättare sagt satte dit ett nytt. Dom tog en del ifrån min vänstra hamstring (muskel i baksida lår), då de redan tagit i höger till mitt nya främre korsband.
Efter denna operation kändes det relativt bra till en början. Nu i några månader har ledbandet i en del situationer i olika vridningsmoment hakat fast i någonting annat i knät. Detta gör såklart sinnesjukt ont och jag kan inte gå vid dessa tillfällen. För att det ska haka ur igen måste jag böja knät, ex. sätta mig på huk. Efteråt svullnar det och gör ont ett bra tag.
Idag var jag hos min ortoped som fick känna igenom knät och provocera det för att komma fram till vad som är problemet. Tyvärr lyckades han inte provocera en fasthakning. Relativt svårt att provocera fram det själv. Han kände på utsidan där dom fäst det nya ledbandet steg för steg samtidigt som jag fick böja på benet. Både han och jag kände hur det riktigt knäppte i hela knät. Det knakade även väldigt fint må jag säga. Det gör mest ont där det är fäst i lårbenet. Jag fick veta att det är där under yttre menisken sitter och att det lika gärna kan vara den som spökar. Känns mindre roligt med tanke på att jag klarat mig ifrån meniskskador.
Han bestämde att jag skulle skickas på en ny magnetröntgen för att se hur det "betett" sig där inne sedan operationen.
Jag berättade att jag ville gå ned i vikt men att det kändes svårt med tanke på min skada vilket han höll med om. Det är svårt att träna och ha motivation när knät kraschat efter en promenad på 3 km.
Många säger att jag ska prova cykla och stå på crosstrainer. Tyvärr fungerar inte de heller.
Jag uppskattar alla fina ord jag får. Om att jag faktiskt är fin som jag är osv. Men det spelar ingen roll. Missförstå mig inte men det förändrar inte hur jag själv känner. Jag önskar att jag var gravid föralltid, så jag slapp känna mig ful och äcklig. Eller att jag kunde gå ned i vikt lika lätt som en del andra. För mig känns det så himla orättvist just nu.
Jag önskar att alla kunde se att bakom en del personers tjocka kroppar finns det ibland en bakgrund. Det behöver inte bero på att man är ohälsosam eller lat. Det kan finnas så många andra olika anledningar.
Många jag mött säger att jag är en ung, frisk tjej. Nej tyvärr. Jag är inte frisk och hel. Jag har ett trasigt knä, som inte syns på utsidan mer än fem ärr. Jag är tjock.
Jag kan enbart säga, sen får folk tro vad dom vill, att det för MIG är omöjligt med denna skada i knät att gå ned i vikt just nu. Om en del bara visste hur förbannat jobbigt det är med kronisk smärta och svullnad till och från. Om en del bara visste att jag så gott som sitter på min feta röv i en till två dagar efter en lång promenad eller efter att ha stått upp en hel dag pga smärta.
Min kropp är inte gjord för att sitta still. Tyvärr kan jag inte ro för att jag är tvungen att göra de när jag väljer att anstränga knät lite extra.
Snälla sluta titta snett när en tjock person går förbi. Sluta tissla och tassla. Det tar enormt på ens självförtroende.